När jag skriver denna presentation är det måndag morgon, 2 mars 2009.
Februari med sina futtiga tjugoåtta dagar är redan till ända. Trots
den faktiska kunskapen, känner jag mig oförberedd och överrumplad över
att en ny månad redan är här. Så är det också med bilder, den avbildade
verkligheten är både faktisk och upplevd.
I mitten på 70-talet, med pengarna från studielånet, köpte jag min första
kamera – en Minox. En av bilderna på första rullen visar en ispik i
snett motljus med röd handledssnodd och röd metallskoning nedslagen
i blankisen, en vardag i februari när solen är på väg ner och jag är
nästan ensam på Ekoln, en fjärd i Mälaren söder om Uppsala. För ovanlighetens
skull hade jag låtit min längtan efter det som fanns utanför föreläsningssalen
få bestämma. Den bilden betyder mycket för mig – trots att det är länge
sedan kan jag tydligt se den i mitt huvud, och den väcker minnen och
starka känslor. Därefter har jag slitit ut tre Minoxkameror, som varit
mina följeslagare på många resor i många länder. Den sista gick sönder
1999, och min analoga period tog slut.
I juni 2002, dagen innan mina söner och jag skulle resa till Irland,
tog det plötsligt stopp. En månad senare, i en stämning av djup tacksamhet
över att jag fått möjligheten att fortsätta uppleva, skaffade jag min
första digitalkamera. Den var väldigt dyr, väldigt bra, och fickvänlig
– en Nikon Coolpix 4500. År av intensivt fotande följde. Sommaren 2003
genomförde jag den inställda Irlandsresan. Pojkarna kunde inte följa,
men resan blev väldigt bra ändå med många intensiva intryck och mycket
utrymme till eftertanke. De första åtta bilderna i utställningen är
därifrån.
I maj 2005 fyllde jag 50 år, och gav mig själv en begagnad Nikon D100
i födelsedagspresent. Dagen därpå reste jag till Svalbard. Svalbard
är fantastiskt. Svalbard förändras nu snabbt på grund av den globala
uppvärmningen. Om några år finns inte längre Svalbard, på det sätt som
vi känner det.
De tre sista bilderna i utställningen är från min närmaste omgivning.
D100:an är sedan ett tag utbytt mot en nyare kamera, och kompletterad
med ny optik. Det jag grunnar på är om prylarna alls är viktiga för
hur jag utvecklas som fotograf. Ibland är de bra, därför att jag kan
ta en bild som annars inte hade varit möjlig att skapa.
Bilder fortsätter att vara viktiga för mig. Att bilderna talar till
just mig, ofta i en dimension bortom orden, är drivkraften i mitt fotande.
Kanske är det ett sätt att kommunicera med mina undermedvetna erfarenheter.
Själv tycker jag att jag utvecklats som fotograf, men jag är osäker
på i vad mån mina bilder kan tillföra andra någonting. Det vore förstås
kul om de gjorde det, eftersom något av det bästa jag vet är att berätta
med bilder. Hoppas att just du upplever något när du betraktar bilderna
jag valt att visa här. Länkar till fler bilder finns på www.folkoflora.se.
Hälsningar,
/Lars
